Autoestima

Eftermiddagsljuset faller rött genom gardinerna på gruppen kvinnor inne i skolsalen. Genom väggarna hörs lekande barns röster. I en halvcirkel har kvinnorna riktat blickarna mot tavlan där det med tydliga bokstäver frågas: "Vad är självförtroende?"

Det är andra mötet med självhjälpsgruppen för mammor på skolan "Unidad Educativa Simón Bolívar" i El Alto. Hela programmet mot våld i samhället består av flera delar och efter självhjälpsdelen som har ytterligare 3 möten ska de fortsätta med ämnet "sexuell och kommersiell exploatering". 

Förra året utbildade organisationen "Red Ada" en commité av mammor som detta år sprider sin kunskap vidare till mammor som nästa år sprider sin kunskap vidare.
- "Förhoppningen är att det ska fortsätta så även efter år 2021 då vi på Red Ada inte längre har samarbete med skolan" säger Monica med ett leende på läpparna.

Idag, då ämnet är självförtroende börjar commitén framme vid tavlan med att fråga gruppen vad de vill lämna bakom sig just idag. Starka berättelser och tårar blir vanliga inslag när kvinnorna öppnar upp sig, kanske mer än vad de själva var beredda på. Alla applåderar efter varje berättelse och commitén tackar alla för sitt mod att dela med sig samtidigt som de förklarar att det är just det gruppen är till för. 

Under tiden har jag och Vera vikt och rivit papper inför nästa övning. 
- "Skriv ned 5 saker ni tycker om med er kropp. Chicas, vill ni också vara med?"
- "Ja, visst!" svarar vi och sätter oss i halvcirkeln och börjar anteckna. När kvinnorna läser högt från sina lappar slås jag av hur få som har skrivit något utseendefixerat och tänker först att det ju måste vara underbart att se sin kropp som det praktiska verktyg det är. Men sedan tänker jag att många nog saknar kärlek till hur sin egen kropp ser ut och därför svarar likt varandra: ögon - för att se, fötter - för att gå, mun - för att prata, händer - för att arbeta, huvud - för att tänka. 

I nästa övning skriver vi ned 5 goda egenskaper som formar oss som personer. En jättefin övning för att värdesätta sig själv och högt våga säga vad en tycker om med sig själv - och få applåder för det.

Vi avslutar mötet med att besvara frågan som står på tavlan. "Vad är självförtroende?" 
- "Att älska sig själv" säger någon.
- "Att värdera och acceptera sig själv" en annan. 
- "Ser ni er i spegeln och tänker: jag är vacker?" frågar en ur commitén. Några skruvar lite på sig. Nja, verkar det genomsnittliga svaret bli innan några i taget börjar smyga ut till sina barn som precis slutat för dagen. 


Jag tror inte att något samhälle kan få för mycket av den här typen av möten. Varken i Bolivia eller i Sverige. I olika rum och olika sammanhang tror jag många behöver få prata ut om det som tynger och få hjälp att lyftas och värdesätta sig själv. I Bolivia har 75% av kvinnorna utsatts av någon typ av våld av sin parter och att förebygga våld är en av de frågor Red Ada jobbar aktivt med. I Sverige tror jag att många har otillräcklighetskänslor av olika anledningar. Av jobb, av utseende, ekonomiskt, i relationer, i sociala sammanhang, av att inte kunna göra tillräckligt för klimatet eller orättvisor, av att må dåligt trots att Sverige är ett så "bra land". Att jämföra de två länderna känns absurt men jag tror ni förstår min poäng i att samtal människor emellan ofta leder till utveckling åt det bättre.

/Tove