Äventyr med DUR

Jag vaknar av att jag verkligen måste gå på toa. Yrvaket tar jag på mig kläder. I bakgrunden hör jag hur Linnéa börjar andas fortare och fortare och plötsligt vaknar hon med ett ryck. Jag hinner knappt se henne innan hon kvickt gömmer sig i sin sovsäck. Jag fruktar en sömnparalys.

Jag kan inte röra mig. Jag kan inte andas. Fan, sömnparalys igen. Efter några sekunder som känns som en evighet lyckas jag vicka på tårna och snart är min kropp åter min och jag är fri att röra mig. Så snabbt jag bara kan försvinner jag in i min trygga sovsäck.

Trots en aningen obehaglig morgon har jag och Maria lyckats göra oss i ordning och nu när det är dags att åka är vi precis i tid. Jag öppnar dörren för att gå och ser jag två enorma soppskålar.
- Maria!
- Jag vet Linnéa, jag har sett det och tyvärr fruktar jag kött...
Vi sätter oss ner i all hast för att äta soppan som familjen så snällt förberett åt oss. Jag försöker tvinga i mej soppan som tyvärr inte faller mig i smaken men tycker mer synd om Linnéa som är vegetarian och nu kämpar i sig soppan. 

Vi bor på sluttningen som knyter samman El Alto och La Paz; utsikten är fantastisk, backarna hemska. Det knyter sig i magen och stegen blir allt tyngre när vi springer upp för alla backar mot bussen. Luften är tunn här och jag hade ju lovat mig själv att aldrig springa i Bolivia.

Flåsande hoppar jag äntligen på den fulla bussen. Den startar med ett ryck och ett klirrande ljud hörs när Linnéas alla mynt faller i golvet.
Upp, ner, hit, dit. Har bussen verkligen alltid varit såhär skumpig? Jag, Maria, Otto och Victoria studsar omkring i bussen som ta oss till ett gymnasium i Viacha en timme utanför stan. Nervositeten inför att hålla föreläsning inför 15 elever på spanska har nu bytts ut av ett envist illamående.

Skolgården och alla lektionssalar är omringade av stålgaller för att hålla obehöriga (och försenade) ute. Inspringande kommer en elev, bara några minuter sent. Bönfallande ber han vakten att bli insläppt men sakta stängs grinden framför hans ögon och med hängande huvud vänder han och går.

Vad jag trodde skulle vara ett vanligt klassrum visade sig vara en stor sal dekorerad med tre stora fanor som de bästa eleverna får äran att bära under måndagarnas sjungande av nationalsången på skolgården. En vänlig lärare med kostym och tjockt, mörkt hår berättar plötsligt för mig att 70 elever är påväg in i salen, inte 15. De kommande minuterna hålls ett intensivt möte mellan mig, Linnéa, Victoria och Otto där vi effektivt ändrar om vår presentation så gått det går. Mitt i vårt lilla möte hör jag någon ropa att det är dags att börja presentationen.

Istället för en presentation på 30 minuter tog det hela närmare en timme. Nu sitter jag runt ett bord mitt i salen, runt om mig svärmar elever och jag vet inte vad som ska hända härnäst. Plötsligt serveras traditionell boliviansk mat. Jag försöker svälja tuggorna av den goda maten medan 70 hungriga ögon stirrar på mig. Plötsligt ser jag kameraflashar omkring mig och inser att vi fotograferas medans vi äter.

Maria sitter bredvid mej och säger gång på gång hur otroligt obekväm hon är. Själv sitter jag och småpratar med den vänlige, manlige läraren. Mitt i konversation avbryter han mig, räcker sin mobil till en elev och ber om yttligare ett foto.
- Titta rakt in i kameran, du har så fina ögon, säger han.

Utanför skolan fortsätter fotograferingshysterin. I en cirkel runt mig, Maria, Otto och Victoria står ivriga elever som alla vill ha bild med oss. Jag känner mig som ett ovanligt djur på zoo. Allt jag vill är att fråga dem varför de vill ha en bild med mig. Det enda som skiljer oss åt är att jag är vit. Varför är det värt att fotografera? Jag tycker inte att det är jobbigt för mig men jag vill inte bidra till en värld som glamoriserar vita människor. Som en ängel räddar vår medarbetare Rosa oss och lyckas få på oss på en buss. Medan bussen rullar iväg tittar jag på Maria och skakar på huvudet.

Jag sitter på bussen hem från Viacha trött och tror att allt är över. Jag hör Linnéa prata om något i bakgrunden men orkar inte riktigt lyssna. Plötsligt ropar mannen framför mig och pekar bakåt ibussen. Jag vänder mig om och ser en skakande ihopkurad kille. Jag förstår snabbt att något är fel och jag och Victoria försöker få honom att sitta upprätt. Vi får reda på att killen har epilepsi. Under resten av färden håller vi om honom tills han med hjälp av sin pappa stiger av bussen.

Nu vill jag bara hem och sova. Det är första gången jag och Linnéa ska ta oss hem själva och det är mörkt men allt går faktiskt felfritt. Med maten vi fick i skolan går vi ner för den branta backen till vårt hus. Gatuhundarna kommer springande mot oss, de vill ha vår mat. Trött och utmattad ropar jag åt Linnéa att kasta ifrån sig maten men hon vägrar. När hon öppnar dörren så smiter genast två av hundarna in.

Varför slängde jag inte bara maten till hundarna som Maria sa? Nu sprang jag runt i huset med sopkvasten som används för att torka upp hundskit. Med hjälp av kvasten försöker jag fösa ut de två ovälkomna gästerna samtidigt som jag måste stoppa våra två egna hundar från att rymma. Källaren i huset är kolsvart och i min kamp att få ut hundarna snubblar jag på en låda. Maria står och vaktar vid dörren och slutligen hör jag henne ropa att båda hundarna är ute. Jag andas ut. Äntligen skulle jag få krypa ner i sängen och få vila efter denna galna dag. Jag går upp för trappan som leder till mitt och Marias rum. Jag trycker ner handtaget men dörren förblir stängd. Fem minuter senare är vi båda överens om att vi är utelåsta. Maria skrattar i telefonen när hon desperat ringer till olika vänner i Sverige för att få hjälp. Ju längre tiden går desto mer less blir jag men plötsligt minns jag majskolven som jag burit med mig hela dagen, den jag vägrat låta gatuhundarna få. Den majskolven skulle jag äta nu, den kunde ingen ta ifrån mig.

När jag vrider på nyckeln för trettioelfte gången hör jag Linnéa skrika;
- Näe Chopper!
Jag vänder mig om och ser hur Linnéa och våran hund Chopper har dragkamp om hennes majskolv. Jag brister ut i skratt av den bisarra scenen framför mig. En timme efter att vi kommit hem klickar det till i det gamla låset och med hjälp av Nora på andra sidan luren (tack!) så glider äntligen dörren upp.

När vi båda ligger ihopkurade i våra sovsäckar den kvällen skrattar vi eftersom att vi vet att vi ska ha ytligare en föreläsning för 70 nya elever imorgon.
/Maria och Linnéa